På sista tiden så har den ena hemska saken inträffat efter den andra, det är jordbävningar, tsunamivågor, översvämningar, oroligheter och båtar som sjunker.

Själv har jag haft turen och klarat mig undan de här hemskheterna men jag har många vänner som har befunnit sig i områden som har drabbats eller så har de hunnit därifrån precis i tid.
Varje gång jag nås av nyheterna om vad som har hänt så stannar hela min värld och det enda jag kan tänka på är vart mina vänner är och hur de mår, det enda jag kan tänka på är att jag måste få tag på dem, få reda på att de mår bra.

De har haft tur, jag har haft tur, de mår alla bra idag.

Jag vet att jag inte är ensam om det här, att det inte bara är min värld som stannar, men ibland känns det lite som det.
Ett exempel på det är när Christchurch drabbades av ännu en jordbävning, jag skulle bara kolla mina mail lite snabbt innan jag stack iväg till universitetet men istället möttes jag av den hemska nyheten.
Jag kom för sent till skolan och resten av dagen var det enda jag kunde tänka på tragedin i Christchurch. De flesta jag mötte hade inte hört talas om det, de flesta hade inte vänner där, hade inte vandrat stadens gator för bara några månader sedan, hade inte funnit en del av sig själva i den staden.

Jag vandrade ensam den dagen, oviss om hur mina vänner mådde, oviss om alla människor jag mötte då hade klarat sig.

Hur mycket jag än älskade att resa jordenrunt, hur många vänner för livet jag fick och alla underbara saker jag fick uppleva så finns det en stor nackdel, jag kan knappt läsa en tidning eller lyssna på nyheter längre utan att ha någon att oroa mig för men ingen att dela min oro med.