Jobbade sista dagen på sommarjobbet i tordags och som vanligt så kändes det lite vemodigt att lämna in sina saker och gå därifrån. Jag har sommarjobbat där i ganska många år och det är ungefär samma människor och samma arbetsuppgifter så när man knallar in där i början på juni så känns det knappt som att man har varit borta och sen när hösten börjar smyga sig på så vet man att det snart är dags att lämna alla fina människor.

Jag blir nästan lite sur på mig själv för att jag har så roligt på ett så trist jobb. Visst jag får ta mycket ansvar och jobbet jag gör är väl egentligen ganska viktigt och man får ändå en ganska bra inblick i hur ett stort företag sköts men det är ju inte mitt drömjobb och inget som jag vill jobba med i framtiden så jag borde ju försöka fixa mer utmanade och utvecklande sommarjobb men varje år när man får 300 nej från andra ställen så får jag alltid komma tillbaka till mitt gamla sommarjobb. En arbetsplats där folk tycker att jag är duktig, pålitlig och ambitiös, en arbetsplats där folk faktiskt har saknat mig, så på samma sätt som jag drömmer om andra jobb, på andra platser med andra arbetsuppgifter så känns det lite konstigt om det här var min sista sommar där, om jag aldrig mer kommer att komma tillbaka dit, dricka äckligt kaffe ur kaffeautomaterna, sitta ute varje rast bara för att det är så härligt att komma ut lite även om det ösregnar och man får ställa sig under taket rökrutan bara för att inte bli genomblöt, få konstiga smeknamn och kasta skruv på folk. Jag kommer att sakna det där stället men allt kan bara bli bättre och man vinner inget om man inte vågar.





Jag ska våga, våga gör det jag vill.