Efter att ha valt att bosätta sig i en stad med en av Sveriges fulaste och mest svårbegripliga dialekter så händer det ganska ofta att folk inte förstår vad jag säger.
Jag har knappt någon dialekt längre och ändå så är det jag som pratar konstigt, något som jag i början tyckte var ganska så komiskt men som jag nu vant mig vid. Det händer att jag ser på folk att de inte förstår vad jag just har sagt och jag får omformulera mig men idag när vi jobbade med vårt grupparbete och diskuterade hur vi skulle lägga upp presentationen så fick jag en så gullig kommentar
- Anna kan inte du prata, du har så mjuk och fin röst.

Det gjorde en i övrigt ganska så trist dag lite roligare och mig lite gladare :)