Jag har bara varit hemma i Sverige i några veckor och jag är redan trött på det.

Folk är inte alls lika trevliga här hemma som de människor jag mött på mina resor och jag förstår att det beror på att de flesta jag mött under min jorden runt resa också är ute och reser, de vill lära känna nya människor och är mer öppna, men ändå är det ingen som kan kosta på sig ett leende här hemma?

Igår så var jag på en föreläsning i en av kurserna jag läser, det var första gången jag var där eftersom jag låg på sjukhus när uppropet och första föreläsningen var. Alltså kände jag ingen och var ganska lost. Föreläsaren pratat på som bara den och jag har knappt någon aning om vad hon pratar om, allt jag förstår förstår jag genom logiskt tänkande och inte för att jag på något sätt är insatt i ämnet. Jag förstår också att vi skall göra någon typ av grupparbete. När hon har föreläst en stund så säger hon att vi ska sätta igång och jobba med vårat arbete och att vi själva får dela in oss i grupper, jippie tänker jag. De flesta av de som läser kursen läser den som en del i ett program medans jag läser den fristående så de flesta känner redan varandra och formar snabbt grupper, jag vänder mig till tjejen som sitter närmast mig eftersom hon också ser ganska ensam ut. Jag frågar om hon har någon grupp och förklarar att jag läser kursen fristående och att det är första gången jag är här, allt hon säger är att hon läser programmet och nog har en grupp, ingenting om att jag kan hoppa in i deras grupp om jag vill.
Jag går fram till läraren och säger att jag missat de tidigare föreläsningarna eftersom jag legat på sjukhus (jag tycker faktiskt att det är en helt ok anledning att missa föreläsningar) och frågar lite om vad jag har missat, om hon har delat ut några papper osv. Allt jag får till svar är att hon inte har delat ut någonting och att jag kan läsa ikapp i boken, tillsaken hör att vi har fyra böcker i den kursen, vilken bok ska jag läsa i, i alla fyra och vad ska jag läsa? allting till nästa föreläsning?
Hittar senare en grupp med fyra tjejer och jag frågar om jag kan vara med dem, de säger att det är ok, mest för att jag inte direkt ger dem något val men också för att de verkar riktigt snälla. Jag berättar att det är min första föreläsning och att jag känner mig lite förvirrad, får reda på att de har fått massvis med papper och instruktioner men en av dem erbjuder sig att kopiera det till mig till nästa gång.
Den här kursen känns väldigt intressant men även ganska svår, men jag hoppas på att det bara beror på att jag har missat lite och inte rikitigt vet vad så jag inte vet hur jag ska ta igen det. Har också just fått reda på att jag har presentation i två kurser samma dag, strålande.

Svenskar kan inte tänka sig att sitta brevid någon annan på bussen, bussen är propp full men folk står hellre och trängs än att sätta sig ned, revulotionerande nyhet! det blir mer plats om folk sätter sig ned där det finns plats. Jag har fått en hel del vana av att åka i fullproppade bussar och tunnelbanevagnar världen över och det är bara att maka ihop sig det funkar. Och på de flesta ställen så har det varit riktigt varmt ute så jag har luktat svett och ändå så står folk ut med att sitta brevid mig på bussen men här där det är minusgrader så folk inte går runt och svettas så är det inte ofta som någon sätter sig brevid mig på bussen, om jag luktar så illa kan någon vara vänlig och säga till mig, jag duschar varje dag och upplever inte själv att jag luktar illa men det måste ju vara så, eller så ser jag bara extremt skrämmande, alla vet ju att en tjej i tjugoårsåldern är något av det läskigaste som finns.
Och sen självklart en busschaufför som skäller ut en för att man frågar vart bussen går, ursäkta jag är ny här jag vet inte vart alla bussar går eller stannar.

Alla pratar svenska eller ännu värre skånska, så fort jag hör någon som pratar engelska så blir jag så glad att jag nästan hoppar till och kan inte låta bli att tjuvlyssna. Idag gick jag till och med runt och pratade engelska för mig själv, jag saknar engelskan, jag vill ha en trevlig britt att prata med nu i denna sekund!
Min engelska var riktigt bra när jag kom tillbaka hem till Sverige däremot var inte min svenska så jätte bra men för varje dag som går så blir min svenska bättre och bättre och min engelska sämre och sämre, jag vill fortsätta och träna på min engelska och hålla igång den. Visst jag läser böcker på engelska, lyssnar på musik på engelska, löser engelska korsord och ser på engelska tv-serier men ändå det är inte samma sak som att prata det.

Jag saknar att bestiga berg i världens vackraste land, simma med delfiner, se sälar, sitta uppe och prata hela natten med nyfunna vänner för att man inte vill skiljas åt, gå på museum med underbara vänner och fundera över historia, nutid och konst, att gå ut och dansa, göra bort sig och dricka för många drinkar, att alltid veta att man har en vän som finns där för en oavsett vad som händer, som hjälper en med ens problem, som man upplever allt tillsammans med, att ha världens underbaraste vänner i samma rum eller på andra sidan korridoren och inte på andra sidan världen.

Jag saknar den jag var då, den Anna som reste jorden runt, den Anna som satte sig och pratade med princip vem som helst, den Anna som absolut inte gav upp, som klättrade upp för det nedrans berget bara för att hon ville se utsikten eller vandrade en hel dag på en glaciär med en stukad fotled stor som en tennisboll bara för att hon inte kunde tänka sig att missa något sådant.

Jag är trött på mellanmjölk, att folk blir förvånade om man säger hej, att vänliga ord sitter så långt inne, att det nästan är prestige i att kunna trycka ned någon annan.
Jag saknar att folk säger snälla saker helt utan anledning, att få berömm för min engelska, att någon säger att jag är söt, att jag är rolig, att jag har fina ögon, att jag förtjänar något bättre, att jag borde tro på mig själv och hålla huvudet högt.
Inte för att jag absolut vill ha berömm för att jag är jag utan för att det faktiskt får en att bli på så himla mycket bättre humör om någon säger att man har fin tröja eller att de tycker att man är bra på någonting, vi går ju alla runt vareviga dag och tänker att någon har snygga kläder eller frisyr eller är väldigt kompetent inom sitt område eller överraskar med en oanad talang, hur svårt kan det vara att häva ur sig en snäll kommentar om det, att säga vad man tycker.

Näe usch vad jag klagar nu men jag saknar resten av världen. Jag ser fram emot en mer inspirerad vår och jag känner min även om det inte låter så faktiskt ganska så inspirerad. Jag ser fram emot intressanta föreläsningar, att klara uppgifter och tentor, att komma igång med träningen på rikitigt igen. Jag hoppas att jag får tid och råd att åtminstonde ta en dansklass och att jag då får en riktigt bra lärare, att jag hittar ett extrajobb och har tid till det trots att jag pluggar 125%, att jag hinner angagera mig i föreningar och göra saker som jag vill göra och att jag lär känna massvis med underbara människor.
Och sist men inte minst så ser jag fram emot att åka till Storbritanien minst en gång i vår och en gång till sommaren. Amsterdam sista helgen i april, jag ska dit då om jag så ska gå dit!