För två år sedan omkom en kille som jag hade gått i skolan tillsammans med. Vi kände inte direkt varandra men vi visste vem den andra var, vi hade några lektioner tillsammans och några gemensamma vänner.

Det var runt jul och ett halvår efter studenten var vi alla samlade igen, alla var hemma och hälsade på sina föräldrar och gamla vänner och klasskompisar passade på att ses och höra vad man egentligen hittat på sen den där soliga junidagen.

Plötsligt slog nyheten ned bland oss, killen som vi alla vandrat skolans korridorer med fanns inte längre.

Våra liv hade nyss börjat, vi hade precis börjat upptäcka världen, vi drömde om resor, utbildningar och nya äventyr. Men alla kom vi av oss, smsen kom från alla håll och även vi som inte känt honom så bra tog det hårt.
Hur kunde någon vi gått i skolan med helt plötsligt inte finnas längre? Vi var alla alldeles för unga för att dö.

Allt på grund av en snöig väg och en vårdslös förare, idag dömdes den person som vållade min skolkamrats död och allt jag kan tänka är, det har gått två år, två år är en lång tid och det är först nu som familj, släkt och vänner kan gå vidare. Rättvisan må ha segrat men vi har ändå alla förlorat, alla domar och alla pengar i världen gör inte det gjorda ogjort.