Minns ni när ni var små och gick i skolan hur läraren ibland skällde ut hela klassen eftersom den inte visste vem som låg bakom buset men var mycket noga med att påpeka att om man inte hade gjort något så skulle man inte ta åt sig.

Jag minns det, jag tog alltid åt mig trots att det aldrig var jag som hade pangat en ruta eller kastat en snöboll. Även fast jag var helt oskyldig så kände jag mig skyldig.

Jag vet inte varför jag kände så, jag hade ju faktiskt inte gjort något, det jag däremot vet är att känslan aldrig försvann.

Idag känner jag mig skyldig när jag ligger hemma och är sjuk, även om jag har feber och mår dåligt så tänker jag att det är mitt fel, att jag bara inbillar mig att jag är sjuk att jag borde rycka upp mig och knalla iväg till skolan.

Jag känner mig skyldig när jag inte går på en föreläsning, även när jag vet att jag faktiskt lär mig mer på att lägga den tiden på att plugga själv istället för att gå dit och lyssna på någon som inte har en aning om vad han pratar om.

Jag känner mig skyldig när mina gruppmedlemmar inte har gjort det de borde, jag borde ha förutsett det och ställt högra krav på dem.

Jag vet att jag egentligen inte har någon anledning att känna mig skyldig när det kommer till de här sakerna men ändå så är det en känsla som inte kan låta bli att gnaga lite på mig och allt jag kan tänka är, varför är det så här?