Det här möttes jag av imorse, och det gjorde mig så otroligt ledsen.

Christchurch är en stad jag har varit i fler gånger, en stad jag känner mig hemmastadd i.
Sist jag var där så var jag inne i just den här katedralen men jag gick inte upp i tornet eftersom jag kände att jag inte hade råd med det just den dagen, jag tänkte också att då har jag någonting att se fram emot nästa gång jag kommer hit.

Samma dag som jag kom till Christchurch för första gången så var det en jordbävning där, en väldigt liten och ingen kom till skada. Jag och mina vänner kunde inte låta bli att tycka att det skulle vara lite coolt att få uppleva en liten jordbävning, idag har jag dåligt samvete för att vi sa så.

När jag var i Christchurch så kunde man fortfarande se förödelsen efter den stora jordbävningen som var i september förra året, det var först då jag insåg hur allvarlig den jordbävningen hade varit och hur den hade påverkat människor.
Jag träffade personer som nu tvingades bo på vandrarhem eftersom deras hem blivit förstörda, människor som trots det såg ljust på livet och framtiden.

Idag så står ännu fler utan hem men vissa har förlorat något ännu viktigare, de har förlorat en mamma, en pappa, ett barn, en vän, en älskad.

Att förlora någon är aldrig enkelt, att inte ens få ta avsked gör det hela ännu svårare.

Mina tankar går idag till det Nya Zeeländska folket och i synnerhet boende i Christchurch.