Hur kommer det sig att man kommer så oerhört bra överens med vissa och inte andra. Jag har träffat människor som jag har så himla mycket gemensamt med, vi har samma fritidsintressen och tycker likadant i många frågor med ändå så klickar det inte, man är på intet sätt ovänner eller svurna fiender men man blir inte så bra vänner. Man umgås i samma kompisgäng, är artiga mot varandra och skulle man springa på den andra på stan så skulle man nog stanna och säga några ord men det är allt. Sen så har jag vänner som jag egentligen inte har ett skvatt gemensamt med men som jag inte skulle klara mig utan. Vänner som alltid finns där, som man kan ringa när som helst, vänner som man alltid har någonting att säga till och man kan prata om vadsomhelst mellan himmel och jord med.

Idag saknar jag er, varför måste vi vara utspridda över hela jorden? Kan vi inte bara välja en stad någonstans och så flyttar vi dit hela högen och lever lyckliga i alla våra dagar?

 

 

Vänner, det finaste man har.

Bild: Jag

 

 

Jag använder väldigt ofta uttrycket man lär sig någonting nytt varje dag och den här veckan har verkligen varit lärorik.

Jag fick genom ett högst vetenskapligt test veta att jag ser mig själv som en delfin, andra ser mig som en hund men egentligen så är jag en koala. Alltså en väldigt trött och kramgo liten sak men fantastiskt bra andedräkt, skulle ju själv vilja säga att allt stämmer förutom att jag inte är speciellt liten och att jag precis käkat vitlök men annars så stämmer det på pricken.

Under ett samtal med en av mina kursare säger hon helt plötsligt
- Anna läser du mycket?
- Jo ganska mycket, när jag har tid.
- Jag förstod det, det hörs på hur du pratar.

?

Ööö va är allt jag har att säga, hur kan det höras på sätter jag pratar, kan någon förklara? Själv tolkar jag det som att jag har ett stort ordförråd och väldigt bra fantasi.



Lite senare under samma samtal säger samma tjej (observera också att detta är andra gången jag träffar henne så vi känner inte varandra speciellt bra)
Du kommer inte ha lätt att hitta en kille som når upp till din nivå, någon som är lika smart och driven som du, speciellt inte nu när du är så ung, de kommer direkt hemifrån och är vana vid att mamma tar hand om dem.

Nog för att jag tycker att det var väldigt fint sagt och verkligen stärkte mitt självförtroende eftersom jag inte riktigt ser mig själv som så intelligent och så framåt, men jag undrar hur kan hon veta om jag är singel eller inte? Har faktiskt fått några kommentarer på sista tiden som indikerar att jag är singel och detta av folk som inte kan ha någon aning om min civilstatus, jag menar jag skulle ju faktiskt kunna vara gift för allt de vet.
Så har jag en lapp på ryggen där det står SINGEL! eller en tatuering i pannan som är osynlig för mig?

 

 

 

Tydligen så ser jag mig själv som en sådanhär sötnos.

 

Men egentligen så är jag en koala.

 

Bilder tagna av mig.

 

 

Hur härligt är det inte när man ligger hemma i soffan och är grymt sugen på choklad men absolut inte tänker gå till affären även om det bara är 50 m dit eftersom man spenderat hela dagen i sängen/soffan och tyckt synd om sig själv för att man är sjuk men man plötsligt inser att man har en påse naturgodis i skafferiet.
Det var allt jag ville säga, nu måste jag nämligen rusa, har något extremt viktigt jag måste göra, jepps springa iväg till skafferiet.

Ett säkert tecken på att jag spenderat de senaste månaderna med att sova på hostel, bussar eller mindre bra platser att sova på är att när grannen ovanför helt plötsligt drar igång att sjunga och spela gitarr ganska högt så blir jag jätte glad, han är ju duktig ju, det är lite överdrivet att gå upp och be honom höja volymen va?

Vad gör man en torsdagseftermiddag när man inte känner sig helt kry?
Jo man tar bussen hem från skolan, påväg mellan busshållplatsen och hemma går man in på mataffären och köper det mest nödvändiga man behöver för att överleva den här förkylningen, nämligen fil och glass. Nu klarar jag mig i flera dagar utan att behöva gå utanför dörren.
Sedan så bäddar man ned sig i soffan/sängen och läser hela Spiderchick´s arkiv medan man äter glass.

Släpade migg upp tidigt imorse för att läsa på inför dagens föreläsning, inser ganska så snabbt att det i princip inte var någonting att läsa inför idag, strålande. Allt jag vill är att krypa tillbaka ned i sängen och sova till huvudvärken, hostan och snuvan försvinner men nej det ska jag inte!
Har en föreläsning idag som jag tror kommer vara väldigt intressant och så måste vi planera inför ett grupparbete så jag ska snart släpa mig iväg till skolan.

Det somjag tycker är så himla skönt nu jämfört med när jag studerade tidigare är att trots att jag faktiskt pluggar lite mer än heltid nu 125% jämfört med 100% tidigare så känns det som att jag har mer tid. Det är inte lika många föreläsningar vilket betyder mera självstudier och mera disiplin men det betyder också att jag faktiskt har mera tid att plugga och kan gå ut på en promenad eller läsa en bok utan att få dåligt samvete för att jag inte sitter med näsan i läroboken. Förut hade jag föreläsningar och övningar från 8 till 3 eller 5 varje dag, sen var det en buss, ett tåg och en liten promenad innan man var hemma så det tog kanske en timme att ta sig hem och då skulle man direkt förebereda sig för morgondagen, och repetera vad man lärt sig idag så man låg konstant efter, man var hela tiden stressad,kände sig korkad och var hela tiden lite orolig för skolan. Sen när man hade gått upp klockan 6 på morgonen, kommit hem klockan 6 på kvällen pluggat tills ögonen gick i kors och man var så trött att man hade kunnat somna varsomhelst då var det dags att laga mat, fixa matlåda, diska, tvätta och allt annat som man faktiskt måste göra.
Fast man ska väl inte ropa hej förens man är över bäcken.

Dagens mål: ta sig igenom föreläsningen,planera grupparbete, ta sig hem, lägga sig i ett varmt bad och hoppas att förkylningen försvinner.

Kände mig inte jätte pepp på kvällens föreläsning, 3,5 timme av något jag inte förstår och jag trodde knappt att jag hade lyckats göra någon av instuderingsfrågorna, och sen så toppar vi det med huvudvärk och snuva. Nej jag hade ingen lust att gå på föreläsningen.

Kvart i tio var jag hemma igen efter en riktigt rolig föreläsning där jag kände igen en hel del av det läraren pratade om, tydligen hade lyckats svara rätt på nästan alla frågor och fick jobba med två riktigt roliga personer när vi skulle gå igenom frågorna, en riktigt bra föreläsning helt enkelt.

Några av de roligaste sakerna som hände på föreläsningen:

• Föreläsaren börjar lektionen med att vi får gissa anledningen till knäppa lagar, de som gissar rätt får choklad.
• Mitt under genomgång så börjar larmet tjuta, lärarens kommentar: det slutar snart det är ingen fara. Sedan så berättar han historian om hur han blev inlåst i föreläsningssalen engång när alla elever hade gått hem och han inte hade någon mobil, han fick klättra ned för en brandtrappa och sedan krypa igenom ett staket för att ta sig ut. Därför undervisar han alltid med öppen dörr.
• Helt plötsligt så börjar den eldrivna OH-tavlan sakta åka upp, alla börjar skratta, föreläsaren ser sig förrvirrat om och undrar vilken knapp han råkat trycka på, kommer inte fram till något och börjar sedan flytta upp OH-bilden i takt med att tavlan åker upp så vi fortfarande ska se något. Alla gapskrattar.
• Vi sitter i smågrupper och jobbar med instuderingsfrågorna, läraren går runt för att fråga hur det går och hur det känns. Han kommer fram till oss och säger: - Har ni tänkt på att i alla reklamfilmer för dejtingsajter så är alltid tjejens drömkille skäggig, vad kommer det sig?

Det är nog en av de roligaste föreläsare jag någonsin haft, hoppas bara att jag fattar kursen och klarar tentan också.

Jag har bara varit hemma i Sverige i några veckor och jag är redan trött på det.

Folk är inte alls lika trevliga här hemma som de människor jag mött på mina resor och jag förstår att det beror på att de flesta jag mött under min jorden runt resa också är ute och reser, de vill lära känna nya människor och är mer öppna, men ändå är det ingen som kan kosta på sig ett leende här hemma?

Igår så var jag på en föreläsning i en av kurserna jag läser, det var första gången jag var där eftersom jag låg på sjukhus när uppropet och första föreläsningen var. Alltså kände jag ingen och var ganska lost. Föreläsaren pratat på som bara den och jag har knappt någon aning om vad hon pratar om, allt jag förstår förstår jag genom logiskt tänkande och inte för att jag på något sätt är insatt i ämnet. Jag förstår också att vi skall göra någon typ av grupparbete. När hon har föreläst en stund så säger hon att vi ska sätta igång och jobba med vårat arbete och att vi själva får dela in oss i grupper, jippie tänker jag. De flesta av de som läser kursen läser den som en del i ett program medans jag läser den fristående så de flesta känner redan varandra och formar snabbt grupper, jag vänder mig till tjejen som sitter närmast mig eftersom hon också ser ganska ensam ut. Jag frågar om hon har någon grupp och förklarar att jag läser kursen fristående och att det är första gången jag är här, allt hon säger är att hon läser programmet och nog har en grupp, ingenting om att jag kan hoppa in i deras grupp om jag vill.
Jag går fram till läraren och säger att jag missat de tidigare föreläsningarna eftersom jag legat på sjukhus (jag tycker faktiskt att det är en helt ok anledning att missa föreläsningar) och frågar lite om vad jag har missat, om hon har delat ut några papper osv. Allt jag får till svar är att hon inte har delat ut någonting och att jag kan läsa ikapp i boken, tillsaken hör att vi har fyra böcker i den kursen, vilken bok ska jag läsa i, i alla fyra och vad ska jag läsa? allting till nästa föreläsning?
Hittar senare en grupp med fyra tjejer och jag frågar om jag kan vara med dem, de säger att det är ok, mest för att jag inte direkt ger dem något val men också för att de verkar riktigt snälla. Jag berättar att det är min första föreläsning och att jag känner mig lite förvirrad, får reda på att de har fått massvis med papper och instruktioner men en av dem erbjuder sig att kopiera det till mig till nästa gång.
Den här kursen känns väldigt intressant men även ganska svår, men jag hoppas på att det bara beror på att jag har missat lite och inte rikitigt vet vad så jag inte vet hur jag ska ta igen det. Har också just fått reda på att jag har presentation i två kurser samma dag, strålande.

Svenskar kan inte tänka sig att sitta brevid någon annan på bussen, bussen är propp full men folk står hellre och trängs än att sätta sig ned, revulotionerande nyhet! det blir mer plats om folk sätter sig ned där det finns plats. Jag har fått en hel del vana av att åka i fullproppade bussar och tunnelbanevagnar världen över och det är bara att maka ihop sig det funkar. Och på de flesta ställen så har det varit riktigt varmt ute så jag har luktat svett och ändå så står folk ut med att sitta brevid mig på bussen men här där det är minusgrader så folk inte går runt och svettas så är det inte ofta som någon sätter sig brevid mig på bussen, om jag luktar så illa kan någon vara vänlig och säga till mig, jag duschar varje dag och upplever inte själv att jag luktar illa men det måste ju vara så, eller så ser jag bara extremt skrämmande, alla vet ju att en tjej i tjugoårsåldern är något av det läskigaste som finns.
Och sen självklart en busschaufför som skäller ut en för att man frågar vart bussen går, ursäkta jag är ny här jag vet inte vart alla bussar går eller stannar.

Alla pratar svenska eller ännu värre skånska, så fort jag hör någon som pratar engelska så blir jag så glad att jag nästan hoppar till och kan inte låta bli att tjuvlyssna. Idag gick jag till och med runt och pratade engelska för mig själv, jag saknar engelskan, jag vill ha en trevlig britt att prata med nu i denna sekund!
Min engelska var riktigt bra när jag kom tillbaka hem till Sverige däremot var inte min svenska så jätte bra men för varje dag som går så blir min svenska bättre och bättre och min engelska sämre och sämre, jag vill fortsätta och träna på min engelska och hålla igång den. Visst jag läser böcker på engelska, lyssnar på musik på engelska, löser engelska korsord och ser på engelska tv-serier men ändå det är inte samma sak som att prata det.

Jag saknar att bestiga berg i världens vackraste land, simma med delfiner, se sälar, sitta uppe och prata hela natten med nyfunna vänner för att man inte vill skiljas åt, gå på museum med underbara vänner och fundera över historia, nutid och konst, att gå ut och dansa, göra bort sig och dricka för många drinkar, att alltid veta att man har en vän som finns där för en oavsett vad som händer, som hjälper en med ens problem, som man upplever allt tillsammans med, att ha världens underbaraste vänner i samma rum eller på andra sidan korridoren och inte på andra sidan världen.

Jag saknar den jag var då, den Anna som reste jorden runt, den Anna som satte sig och pratade med princip vem som helst, den Anna som absolut inte gav upp, som klättrade upp för det nedrans berget bara för att hon ville se utsikten eller vandrade en hel dag på en glaciär med en stukad fotled stor som en tennisboll bara för att hon inte kunde tänka sig att missa något sådant.

Jag är trött på mellanmjölk, att folk blir förvånade om man säger hej, att vänliga ord sitter så långt inne, att det nästan är prestige i att kunna trycka ned någon annan.
Jag saknar att folk säger snälla saker helt utan anledning, att få berömm för min engelska, att någon säger att jag är söt, att jag är rolig, att jag har fina ögon, att jag förtjänar något bättre, att jag borde tro på mig själv och hålla huvudet högt.
Inte för att jag absolut vill ha berömm för att jag är jag utan för att det faktiskt får en att bli på så himla mycket bättre humör om någon säger att man har fin tröja eller att de tycker att man är bra på någonting, vi går ju alla runt vareviga dag och tänker att någon har snygga kläder eller frisyr eller är väldigt kompetent inom sitt område eller överraskar med en oanad talang, hur svårt kan det vara att häva ur sig en snäll kommentar om det, att säga vad man tycker.

Näe usch vad jag klagar nu men jag saknar resten av världen. Jag ser fram emot en mer inspirerad vår och jag känner min även om det inte låter så faktiskt ganska så inspirerad. Jag ser fram emot intressanta föreläsningar, att klara uppgifter och tentor, att komma igång med träningen på rikitigt igen. Jag hoppas att jag får tid och råd att åtminstonde ta en dansklass och att jag då får en riktigt bra lärare, att jag hittar ett extrajobb och har tid till det trots att jag pluggar 125%, att jag hinner angagera mig i föreningar och göra saker som jag vill göra och att jag lär känna massvis med underbara människor.
Och sist men inte minst så ser jag fram emot att åka till Storbritanien minst en gång i vår och en gång till sommaren. Amsterdam sista helgen i april, jag ska dit då om jag så ska gå dit!

Som jag nämde tidigare så har jag precis flyttat in i en ny lägenhet. Jag har alltså åkt åtskilliga vändor till IKEA, skruvat ihop soffor och bokhyllor och jag vet inte allt, packat upp och packat ned och trots att jag knappt har några saker än i lägenheten så vet jag knappt vart något är utan måste öppna varenda garderob när jag letar efter något men jag ska nog få ordning snart.
Men det absolut värsta är att jag har hur mycket kartong, papp och annat emballage som ska slängas men jag hittar inte soprummet. Hur dum får man vara, jag har hittat tvättstugan och allt annat man kan behöva hitta till i huset men jag hittar inte soprummet. När jag hämtade nycklarna till lägenheten så förklarade de för mig vart soprummet var men det är baske mig inget soprum där det ska vara och jag har sprungit runt i den läskiga källaren flera gånger och letat efter soprummet men det existerar inte. Så vad gör jag? jag kan ju inte direkt knacka på hos någon granne och bara hej jag har precis flyttat in och jag hittar inte soprummet. Det måste ju finnas någon stans.
Gaaahh hur knäpp får man bli?

Jag är dålig på att blogga jag erkänner det,skriver ibland för att jag tycker det är roligt, att jag har något jag vill säga eller bara skriva av mig. Nu hade jag i alla fall tänkt att jag skulle komma igång med bloggandet på riktig eftersom det är som en dagbok och det kan vara roligt att ha i framtiden.
Men etersom jag överlag håller på och förändrar mitt liv så tnkte jag också att bloggen skulle bli lite annorlunda.

• Rubriker på engelsk, så att alla mina kära vänner frånvärlden över förstår lite om vad jag skriver om i alla fall.
• Mer personligt, mer av mina tankar och vad som händer i mitt liv.
• Mer egna bilder.

Det är några av förändringarna som jag vill genomföra här i bloggen men jag funderar också på om jag istället kanske skulle starta en helt ny blogg eftersom jag ville ha en lite annan inriktning på bloggen i framtiden men då knns det också som att de få inlägg jag har skrivit var alldeles i onödan och vissa av dem vill jag inte ska försvinna. Visserligen så kan jag ju kopiera över de inlägg jag vill ha kvar och behålla det jag vill av bloggdesignen men jag vet inte riktigt hur jag ska göra och om jag gör en helt ny blogg vad ska den då heta?
Så om jag har några läsare så får ni gärna komma med tankar och förslag.

Kom äntligen iväg och förnyade mitt pass idag, måste bara säga att tanterna på polisstationen här var så himla virriga men söta. Men i alla fall nu struntar jag i alla andra viktiga saker som jag borde göra men inte har gjort än och går ut i solen på promenad.

Var ute och gick i över en timme, verkligen superhärligt väder ute men det blev lite kallt om öronen.
Sen blev det lte pestopasta och nu tänker jag mysa lite med en bra film innan det är dags att sova.

Efter att ha spenderat nästan hela dagen framför datorn och gjort viktiga saker ( eller ja nästan bara viktiga saker ) så går jag ut på promenad i det fina höstvädret.