Titel: Tidsresenärens hustru
Originaltitel: The time traveler's wife
Författare: Audrey Niggenegger

Handling: Henry är 8 år äldre än Clare, de har känt varanda sedan Clare var 6 och Henry 36 men Henry mötte Clare först när han var 28. Henry lider av en sjukdom som gör att han närsomhelst utan förvarning kastas framåt eller bakåt i tiden. När Henry förflyttas i tiden så får han inte med sig någonting utan hamnar naken och utsvulten någonstans i tiden.
För Clare är det en ständig väntan, när hon var yngre väntade hon på nästa gång han skulle dyka upp i den lilla gläntan nedanför hennes hus, nu väntar hon på att han ska komma hem.

Tankar kring boken: Det är en vacker och sorglig berättelse skriven med en stor närvaro men också med stor humor. Jag har läst den här boken flera gånger och varje gång så kan jag knappt lägga ifrån mig den när jag börjar läsa men ju närmare slutet jag kommer desto mindre vill jag läsa i den för jag vet vad som ska hända och jag vill inte att den ska ta slut.
Att Henry kastas runt i tiden som en liten vante gör att han hamnar i en hel del farliga situationer men också i roliga och knasiga situationer och det är jag väldigt glad för. De små humoristiska episoderna gör att hela boken hamnar i ett lätt humoristisk skimmer och det är nog tack vare det som man lyckas ta sig igenom boken för utan det skulle det nog kunna bli för svart och sorgligt. Niffenegger går på lina mellan humor och sorg och hon klarar det utan att trilla ned.
Det är en underbar bok och man kan inte annat än att gilla den men en sak som jag inte riktigt tycker om är att Clare alltid får vänta, att hennes liv till så stor del går ut på att vänta på det som hon vet ska komma, hon vet bara inte när. Clare finns alltid kvar, Clare är alltid där, det är aldrig någon som oroligt väntar på att hon ska dyka upp igen.