Håller på och packar ned alla mina saker i lådor vilket har lett till att jag nu dricker en kopp te fast inte ur en kopp utan ur en plastmugg eftersom jag har packat ned mina te muggar. :/

Kollar på Hairspray på 4 och mitt i ett sångnummer så bryter de för reklam och nyheter, får man verkligen göra så?

Söndags kväll och jag äter lakrits och dansar runt till Alphabeat, den här låten är så himla bra man vill inget annat än att dansa runt sen skulle det ju inte sitta fel med ett sånt diadem men en skiva på som Stine har i videon.

 

 

Tänkte passa på och tipsa om www.bokbyte.nu en sajt där man kan lägga upp böcker som man inte längre vill ha och byta med andra.

Titel: Tidsresenärens hustru
Originaltitel: The time traveler's wife
Författare: Audrey Niggenegger

Handling: Henry är 8 år äldre än Clare, de har känt varanda sedan Clare var 6 och Henry 36 men Henry mötte Clare först när han var 28. Henry lider av en sjukdom som gör att han närsomhelst utan förvarning kastas framåt eller bakåt i tiden. När Henry förflyttas i tiden så får han inte med sig någonting utan hamnar naken och utsvulten någonstans i tiden.
För Clare är det en ständig väntan, när hon var yngre väntade hon på nästa gång han skulle dyka upp i den lilla gläntan nedanför hennes hus, nu väntar hon på att han ska komma hem.

Tankar kring boken: Det är en vacker och sorglig berättelse skriven med en stor närvaro men också med stor humor. Jag har läst den här boken flera gånger och varje gång så kan jag knappt lägga ifrån mig den när jag börjar läsa men ju närmare slutet jag kommer desto mindre vill jag läsa i den för jag vet vad som ska hända och jag vill inte att den ska ta slut.
Att Henry kastas runt i tiden som en liten vante gör att han hamnar i en hel del farliga situationer men också i roliga och knasiga situationer och det är jag väldigt glad för. De små humoristiska episoderna gör att hela boken hamnar i ett lätt humoristisk skimmer och det är nog tack vare det som man lyckas ta sig igenom boken för utan det skulle det nog kunna bli för svart och sorgligt. Niffenegger går på lina mellan humor och sorg och hon klarar det utan att trilla ned.
Det är en underbar bok och man kan inte annat än att gilla den men en sak som jag inte riktigt tycker om är att Clare alltid får vänta, att hennes liv till så stor del går ut på att vänta på det som hon vet ska komma, hon vet bara inte när. Clare finns alltid kvar, Clare är alltid där, det är aldrig någon som oroligt väntar på att hon ska dyka upp igen.

Titel: Sista sommaren (med dig)
Orginaltitel: The last summer (of you and me)
Författare: Ann Brashares

Handling: Riley, Alice och Paul har spenderat varenda sommar när de växte upp tillsammans, nu är Riley och Paul 24 år och Alice 21 och de ska återigen spendera sommaren tillsammans.
Paul älskar Alice och han hatar henne för att han älskar henne fast han egentligen inte hatar henne. Alice hatar inte Paul.
Innan sommaren är slut så har de tagit steget de alltid velat ta, de är inte längre vänner, de är ett par trots att ingen vet om det. Förutom Riley då.
Alice älskar Paul, Paul älskar Alice och inget kunde vara bättre. Alice, Paul och Riley spenderar sommaren tillsammans och trots att allt inte är som vanligt så är allt precis som vanligt.

Riley får halsfluss, hon hatar det, hon vill inte ligga i sängen hon vill till jobbet som badvakt, hon vill simma, hon vill springa inte ta det lungt. Alice tvingar henne att ta det lungt och att ta sin medicin trots att hon hatar att svälja tabletter.
Riley är på väg hem, hon njuter av att kunna göra allt hon inte kunde göra när hon tvingades ligga still och ta det lungt, hon inser att hon har glömt sin väska på jobbet och går tillbaka för att hämta den men hennes väska är inte där. Riley letar i hittegodset men den är inte där, för sina ögon ser hon hur hennes väska spolas ut till havs med alla hennes saker, en bild hon inte riktigt kan skaka av sig.

Alice är på väg till färjan, hon ser Paul i ögonvrån och låtsas som att hon inte har sett honom,hon kan inte berätta hon har lovat att inte berätta.
För första gången någonsin är det Alice som åker och Paul som står kvar på kajen.

Tankar king boken: Ann Brashares har tidigare skrivit Systrar i jeans, det här är hennes första bok för vuxna.
Jag läste Systrar i jeans serien när jag var yngre och jag gillade den serien och jag gillar den här boken. Precis som i Systrar i jeans så skriver hon på ett sätt som får det att kännas äkta man känner med och förstår alla karaktärerna.

Det är underbar läsning, det är en lätt, varm och luftig strand och ett stort mörkt stormande hav som drar ner en i vågorna.

Igår hade jag en riktigt dålig dag allt var bara sämst och jag ville bara dra täcket över huvudet. Sen kom sötis hem och han var gullig och gick och köpte glass.
Vi käkade tomatsoppa och scones och så blev det glass till efterrätt.
Jag tänkte på en sak när jag gjorde soppan, det blev helt ok men absolut inte som tomatsoppan jag åt när jag spenderade några underbara veckor i Österike, varför kan inte min tomatsoppa bli sådär god?

Testade en ny glassort gb´s ischoklad, jag gillar itne alls ischoklad som man ska göra till jul, när jag var liten så gjorde jag och min farmor det varje år bara för att det var tradition men jag tror varken att hon eller jag åt speciellt många bitar. Men åter till saken den här glassen var faktiskt riktigt god för den smakade choklad och den smakade vanilj men den smakade absolut inte ischoklad så den får tummen upp av mig.

Idag är allt mycket bättre även fast krönikan som jag just nu sitter och skriver blir jätte dålig så är jag glad ändå.

Har verkligen förälskat mig i den här låten på sista tiden och imorse så spelade de den på radion (som de ganska ofta gör) och jag blev så glad så jag känner att jag måste lägga upp den här också.

 

 

Läser just nu Guernseys litteratur och potatispajssällskap och tycker vekligen om den men nyss så upptäckte jag att detta var författaren Mary Ann Shaffers debutbok men det blev också hennes sista eftersom hon avled våren 2008, samma år som boken gavs ut. Det tyckte jag var lite ledsamt.