Jag minns de dagarna som att det var igår, hur vi satt uppe hela nätterna och pratade, sakerna vi pratade om, framtiden, husen vi skulle bo i, länderna vi skulle se och jobben vi skulle ha. Händelserna vi upplevt, problemen vi haft och sakerna som vi i hemlighet drömde om. timmarna vi aldrig ville skulle ta slut, det svåra i att säga hej då när man inte vet vad man ska säga och man så innerligt hoppas att det inte är ett adjö utan att vi någon gång ska ses igen.

Lyckan i att träffa dig igen för att bara dagar senare vara tvungen att återigen lämna dig.

Att sitta där på stenen i solen och vänta för att få några få timmar till tillsammans med dig.

Hur enkelt det blev att ta farväl, vi skulle ju ses snart igen, skulle vi inte?

Våra vägar hade ju resan korsats flera gånger, klart vi skulle ses igen, jag trodde i alla fall det, jag tror du trodde det med. Och personer man vill träffa igen ser man till att träffa igen oavsett om ödet vill det eller inte.

Vi befann oss inte längre på samma kontinent, våra vägar skulle inte komma att korsas igen på en mycket långt tid, vem visste egentligen när vi skulle ses igen?

Jag visste att du inte helt plötsligt en dag skulle stå där framför mig men det betydde inte att jag inte tänkte på det, ett enda samtal, en enda ändrar flygbiljett var allt som behövdes.

Att vi inte längre fanns hos varandra betydde inte att vi slutade prata, vi höll kontakten och fortsatte prata om allt mellan himmel och jord och vad vi gjorde just nu. Varje gång jag satte mig vid en dator så hoppades jag så att det skulle finnas ett mail från dig i min inkorg, ibland kollade jag min mail så ofta jag kunde för att se om du hade svarat, ibland väntade jag i dagar bara för att vara säker på att jag skulle hitta ett mail från dig som låg och väntade på mig.

Jag tänkte på när vi skulle ses igen, vad vi skulle göra, vad vi skulle prata om, vad som skulle hända.

Jag pratade mer om dig än vad jag borde ha gjort, jag såg dig överallt trots att du inte var där.

Sedan så försvann du, våra vägar korsades inte igen, mailen slutade komma. Du var helt plötsligt så mycket längre bort än vad de mil som skiljde oss åt indikerade.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om vi en dag skulle ses igen. Om vi skulle springa på varandra i en stad långt borta. Skulle du ens känna igen mig? Skulle jag våga tro på att det verkligen var du?

Vad skulle vi säga till varandra, skulle vi ens säga någonting?

Skulle det vara en ny början eller helt enkelt slutet vi aldrig hade?