Minns ni när ni var små och gick i skolan hur läraren ibland skällde ut hela klassen eftersom den inte visste vem som låg bakom buset men var mycket noga med att påpeka att om man inte hade gjort något så skulle man inte ta åt sig.

Jag minns det, jag tog alltid åt mig trots att det aldrig var jag som hade pangat en ruta eller kastat en snöboll. Även fast jag var helt oskyldig så kände jag mig skyldig.

Jag vet inte varför jag kände så, jag hade ju faktiskt inte gjort något, det jag däremot vet är att känslan aldrig försvann.

Idag känner jag mig skyldig när jag ligger hemma och är sjuk, även om jag har feber och mår dåligt så tänker jag att det är mitt fel, att jag bara inbillar mig att jag är sjuk att jag borde rycka upp mig och knalla iväg till skolan.

Jag känner mig skyldig när jag inte går på en föreläsning, även när jag vet att jag faktiskt lär mig mer på att lägga den tiden på att plugga själv istället för att gå dit och lyssna på någon som inte har en aning om vad han pratar om.

Jag känner mig skyldig när mina gruppmedlemmar inte har gjort det de borde, jag borde ha förutsett det och ställt högra krav på dem.

Jag vet att jag egentligen inte har någon anledning att känna mig skyldig när det kommer till de här sakerna men ändå så är det en känsla som inte kan låta bli att gnaga lite på mig och allt jag kan tänka är, varför är det så här?

Jag minns de dagarna som att det var igår, hur vi satt uppe hela nätterna och pratade, sakerna vi pratade om, framtiden, husen vi skulle bo i, länderna vi skulle se och jobben vi skulle ha. Händelserna vi upplevt, problemen vi haft och sakerna som vi i hemlighet drömde om. timmarna vi aldrig ville skulle ta slut, det svåra i att säga hej då när man inte vet vad man ska säga och man så innerligt hoppas att det inte är ett adjö utan att vi någon gång ska ses igen.

Lyckan i att träffa dig igen för att bara dagar senare vara tvungen att återigen lämna dig.

Att sitta där på stenen i solen och vänta för att få några få timmar till tillsammans med dig.

Hur enkelt det blev att ta farväl, vi skulle ju ses snart igen, skulle vi inte?

Våra vägar hade ju resan korsats flera gånger, klart vi skulle ses igen, jag trodde i alla fall det, jag tror du trodde det med. Och personer man vill träffa igen ser man till att träffa igen oavsett om ödet vill det eller inte.

Vi befann oss inte längre på samma kontinent, våra vägar skulle inte komma att korsas igen på en mycket långt tid, vem visste egentligen när vi skulle ses igen?

Jag visste att du inte helt plötsligt en dag skulle stå där framför mig men det betydde inte att jag inte tänkte på det, ett enda samtal, en enda ändrar flygbiljett var allt som behövdes.

Att vi inte längre fanns hos varandra betydde inte att vi slutade prata, vi höll kontakten och fortsatte prata om allt mellan himmel och jord och vad vi gjorde just nu. Varje gång jag satte mig vid en dator så hoppades jag så att det skulle finnas ett mail från dig i min inkorg, ibland kollade jag min mail så ofta jag kunde för att se om du hade svarat, ibland väntade jag i dagar bara för att vara säker på att jag skulle hitta ett mail från dig som låg och väntade på mig.

Jag tänkte på när vi skulle ses igen, vad vi skulle göra, vad vi skulle prata om, vad som skulle hända.

Jag pratade mer om dig än vad jag borde ha gjort, jag såg dig överallt trots att du inte var där.

Sedan så försvann du, våra vägar korsades inte igen, mailen slutade komma. Du var helt plötsligt så mycket längre bort än vad de mil som skiljde oss åt indikerade.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om vi en dag skulle ses igen. Om vi skulle springa på varandra i en stad långt borta. Skulle du ens känna igen mig? Skulle jag våga tro på att det verkligen var du?

Vad skulle vi säga till varandra, skulle vi ens säga någonting?

Skulle det vara en ny början eller helt enkelt slutet vi aldrig hade?

Såhär förvarar jag mina smycken.
Ett trasigt glas med armband i och örhängen runtom och en smyckes hand i svart sammet fyndad på bästa affären tiger.

Nu är det klippt!

Var och klippte mig ganska så nyligen. Efter att ha haft en hel drös frisyrer genom åren så bestämde jag mig för några år sedan för att spara ut det. Jag har turen att ha tjockt hår som växer ganska så snabbt (vilket antagligen är anledningen till att jag har haft så många frisyrer genom åren eftersom jag alltid har kunnat tänka att om det skulle bli fult så växer det ju ut igen) detta gjorde att jag snart hade ett riktigt långt hår och blev beskylld för att använda löshår. Fick även väldigt svårt att övertala folk om att jag haft kort hår och inte haft samma frisyr hela mitt liv.
När jag bestämde mig för att sticka ut och resa så lät jag luggen växa ut helt och längderna fick bli längre bara för att det skulle vara enklare att sätta upp det.
Så när det väl hemma i Sverige blev dags att klippa sig så slog jag till på en tung lugg, något som jag haft förut och verkligen gillar men som kräver lite mer jobb eftersom jag har lite smått självlockigt hår, resten av håret blev även det rejält kortare.
Jag tänkte inte så mycket på mitt klipp utan kände mig bara riktigt nöjd med det.
Så åkte jag till Amsterdam och träffade folk som bara sett mig i mitt riktigt långa hår vilket ledde till en hel del kommentarer om mitt hår.
Dock så blev jag lite förvirrade av en konversation som innehöll meningar så som:
- Oj vad kort!
- Om du inte är nöjd så får du ju gå till baka och klaga.
- Har de klippt snett så måste de ju fixa det åt dig.

Detta ledde till att jag var tvungen att fråga tjejen jag delade rum med ett antal gånger om hon tyckte min lugg var sned. Hon hävdade att den inte var det och jag kan inte heller se att den skulle vara sned så nu bestämmer jag att den är rak!